Vi famlar mycket efter orden nar de betyder som mest. Samtidigt finns det formuleringar som traderats i sekler pro att bidra trost och visa sympati i dodens bevaka. De har formedlats kungen ark med sorgkant eller som telegram, och skrivs pa nytt som kommentarer gallande sociala medier. Men va betyder de egentligen? Ar det superb att besta hederlig eller att luta sig mot konventionen? Idehistorikern Johan Fredrikzon tecknar kondoleansernas mediehistoria och reflekterar ovan konsten att beklaga.
Sjalv ville visa mitt engagemang i sorgen – men hur? Jag hade svart att formulera undertecknad. Det blev nagonting trevande kungen temat att orden ej racker till. Forut att allena ejakulera tillratta med kanslorna skrev jag en novell om hur min omtanksam berattade pro avta kidsen att deras moder varje doende. Sjalv hittade kungen fastan det hade hant pa riktig. Som ifall jag behovde traning gallande hur det skulle kannas att tvingas till nagot likartad. Till min kamrat, daremot, sa jag nastan inget alls. For baksida av underben anser man? Baksida av underben sager man till nagon nar det ofattbara hander?
Medan jag skriver det har rullar stridsvagnar kungen Europas gator. Efter sig lamnar de drapa och lemlastade. Knappast hann pandemin dra sig aterkomst forran vi ater star infor storskaligt pina. Den arme gangen flit framkallat. I sparen efter saval virusets som artilleriets harjningar beklagas forluster at allihopa hall. De som deltog i striden sorjs men hyllas i samma batalj som hjaltar. Kanske forut att vi som ar over amna lokalisera fras i deras uppoffringar. Men ocksa pro att vi ska axla deras mantlar. Precis som i fallet med den avliden som snuddar bred vara egna leva – den som vi vanligtvis star ordlosa infor – finns arme langa traditioner fran formuleringar och atborder. Det finns ord som plikt sagas, andra som bor undvikas. Somligt forblir outtalat, men finns dar nagonstans anda.
Hur sa ar det i sjalva verket vi utfor nar vi beklagar sorgen? Vilken sorts utsagor ar det vi forvantas framkalla for att hugsvala varandra nar doden gastar?
Ifall det ar riktig att hur vi forhaller oss till doden sager nagot ifall var vision kungen livet, kan kondoleansbrevet som kulturell fenomen tillhandahalla en genvag till de stora fragorna.
I slutet av medeltiden fanns det instruktioner pro konsten att ga hadan – ars moriendi
Skrivande betraktas vanligtvis som en kraftmatning mot forgangelse. Men hur ska vi enar fatta den bolivian kvinnor skrivakt som uttryckligen kommenterar en forlust? Doden ar definitiv. Det ar deadline – bokstavligen. Doden avslutar det som varit och samtidigt allt som skulle klara av intraffa. Man kan ej langre anfora: vi far se hur det bli. Vi vet hur det blev. Skrivandet ar gallande flera metod motsatsen. Man provar, stryker ut, utfor om. Man skjuter upp, man byter ledtrad. Alltid blir det nagot. Man far se tiden an. I kondoleansbrevet moter den arme vidga forsoksformen dodens absoluta punkt. Det ror sig namligen om en konfrontation mellan en sma lapp med nagra indikation pa och en oaterkallelig utradering av leva. Det kan lata lite overspant, men ganska sa ser det ut.
Klocka denna obalans mellan den skakande pennan och den obevekliga doden, kan man kika hur en hel samling regler, protokoll och tekniker vuxit fram. Men nog borde vi aven beratta konsten att beklaga? Ju mer man fordjupar sig i kondolerandets olika skepnader framstar det som en kulturteknik i udda ratt, som en fjattra fran operationer med en lang och varierad sagen.
Haromaret gick min vans fru bort i cancer
Dodsannonsen, som ibland kallas minnesteckning, dodsruna eller nekrolog, ar beslaktad med men skiljer sig klargjort fran kondoleansbrevet. Runans mission ar att dramt fast att ett dodsfall agt lokal. Den har ett informativt syfte riktat till en allmanhet. Den redovisar mellan vilka datum den eliminera levt, vilka som ar narmast sormankomster. Framfor nyhetspressens epok kunde dodsfall annonseras i genom utrop gallande gatan: ”gott folk, be pro var systers ande som lamnat jordelivet denna dag”. Och den som i vara dagar ar celeber och borjar uppkomma aren far finna sig i att det finns fardigskrivna minnesrunor hos massmedia. Gallande engelska kallas de ”canned obituaries” – nekrologer gallande burk. De ligger forberedda pro att kompletteras med nagon sista rad innan de hastigt publiceras sa om en stund dodsbudet anlant.